Nej, det är ju inte alltid dåligt

Visst jag är arg, ledsen och trött, men lyckas faktiskt ibland ändå att njuta lite av dagen. I går var det fint väder och jag satt ute ett par gånger och drack min kopp te i solen, ordentligt påpälsad, men jag kunde njuta av det.

Har bestämt mig för att varje dag ta en kopp te ute i 5 minuter utan att göra något mer än att dricka te och vara. Jag brukar sätta en timer för att ha lite koll. Idag hade timern bara ett par sekunder kvar innan den hade kommit till 5 minuter. Och det är en vinst!!!! De andra gångerna, även om jag har lyckats komma rätt bra in i djupandning så har jag varit TVUNGEN att plocka upp klockan och se hur mycket tid det var kvar. Jag ska vara helt ärlig och det är inte en ”riktig” meditering på det viset att jag är helt uppslukad i mig själv och bara andas eller hummar, eller något. Men jag lyckas att för några sekunder i taget släppa taget och det är verkligen en stor vinst för mig.

Tänka sig hur svårt det kan vara att slappna av. Man har gått på högvarv såååååå länge att kroppen inte vet hur man gör och nästan (och ibland är det ju tom så) får panik och gör det nästan bara värre de gånger man försöker att få ner pulsen, andningen och känslan av att vara överväldigad. Jag brukar ibland förklara det med att det känns som om jag ska koka över/explodera. Ibland har jag fått frågan om jag menar att jag blir utåtagerande och får ett utbrott. Men jag menar att jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra med mig själv och min kropp och egentligen inte vet var jag ska ta vägen, hade nog egentligen bara velat krypa ur min kropp och försvinna…. så absolut inte utåt agerande, möjligtvis att jag snäser av något innan jag lyckas ta mig till något lugnt ställe där jag kan stänga in mig. Ofta blir det med hörlurar en film och gärna stickning eller något liknande

Men visst är det svårt att förklara hur man känner hur man mår för någon som inte har varit utmattad eller haft en depression? Man försöker och försöker, men en dag känns det på ett vis och en annan dag känns det på ett annat vis. En dag funkar detta och en annan dag funkar detta. Jag brukar känna och tänka att jag förstår att min man måste ha det sååååå jobbigt. Jag kan ju oftast inte ens själv förklara hur jag känner och vad som skulle kunna göra att jag mår bättre hur ska jag då kunna förklara det för honom och barnen.

Men som jag började med. Det är inte alltid dåligt. Vissa dagar lyckas man vara lite mer avslappnad känna kärleken från de runt omkring en och känna solens strålar lysa på en och tina upp en, jag bara önskade att det kunde vara lite mer en bara små stunder…………

Men, men man ska vara glad för det lilla eller hur. Varje minsta lilla framsteg borde firas med champagne (tyvärr att jag inte kan dricka det för mina mediciner) för varje framsteg betyder så jävla mycket. Det är bara svårt att glömma de gånger mörkret och ångesten kommer tillbaka………